Den glade enke 2.0
- Styrelsen OVY
- 2 jan.
- 11 min läsning
Uppdaterat: 19 maj
Operans Vänner i Ystad arrangerar
operaresa till Köpenhamns Opera på Holmen
söndagen 18 maj kl 15
Operetten Den Glade Enke 2.0
av Franz Lehár och Adam Price
Lehárs operette Den glade enke er pakket med eviggrønne hits.
Oplev musikken i en moderne og morsom gendigtning af Adam Price og en forrygende iscenesættelse af Kasper Holten.
Den prisbelønnede forfatter, Adam Price, og teaterchef Kasper Holten, har skabt en ny version af Lehárs operette-evergreen, Den glade enke, der revser (tuktar) deres egen elskede teaterverden.
Originalens ambassadefester er blevet henlagt til et økonomisk udsultet, moderne og let genkendeligt dansk kulturliv. Som i originalen er der stadig masser af intriger i luften og affærer i krogene, mens vores selvudstillende tid bliver spiddet i en ætsende og underholdende satire.
Teaterdirektør Zeta øjner en redningsplanke gennem et sponsorat fra den ombejlede enke Hanna Glawari, der i denne version har sin store arv efter en velhavende jysk svineproducent. De berømte grisetter bliver aldrig helt det samme efter Hannas store fest hjemme i grisestalden.
Lydsiden til morskaben er naturligvis Franz Lehárs vidunderlige musik, hvor ørehængerne står i kø, og dansere bidrager til den fejende flotte og hæsblæsende fest.
Motionér smilebåndene og forkæl øregangene, når Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor og et stjernespækket solisthold fortolker Lehár-hits som Viljasangen, Så går vi til Maxim og Enkevalsen.
Den glade enke 2.0 synges på dansk med danske overtekster på sangene og engelske overtekster på dialog og sange.
I samarbejde med Bergen Nasjonale Opera.
Anbefalet fra 10 år
Information om resa, brunch och biljettköp
Buss tider:
Kl 8:50 Vik Kanikevägen
Kl 9.00 Tobisborg
Kl 9:10 Simrishamn Godsmagasinet
Kl 9:25 Borrby Skräddaregatan
Kl 9:30 Borrby ICA
Kl 9:50 Nybrostrand V
Kl 10:10 Ystad Hamnplan (Bornholmsterminalen)
Kl 10:20 Ystad Erik Dahlbergsgatan
Kl 10:25 Ystad Gustavsgatan
Kl 10:40. Skurup Sandåkra Preem
Kl 11:10. Malmö Hyllievång, Malmö Arenas stora bussparkering
Kl 11:50. Café Sesa søndags brunchbuffet
Kl 13:15 Avresa från Café Sesa
Kl 14:00 Ankomst till Operaen
Kl 15:00 Den glade enke 2.0 (2 tim 30 min)
Kl 17:45 Hemresa
Vi startar med söndags brunchbuffét kl 12 i Café Sesa
(Priset 159 DDK (255 SEK) ingår i resans pris nedan. )
En brunch som blev mycket uppskattad när vi var där i oktober förra året!
Varje söndag inviterar Café Sesa på en stor brunch buffet.
Ad libitum sort kaffe, te, juice og kakao er inkluderet.
Du kan på plats köpa dryck om du önskar annat än ovanstående drycker.
Efter lunchen tar vi oss till Operaen på Holmen som ligger mitt emot Amalienborg slot.
Vi är 51 personer med på resan.
********** Slutsåld **********
Vi köper ut biljetten när du har betalat in avgiften . Men du kan
Maila vilken rad du vill sitta på samtidigt som du betalar in avgiften enligt nedan.
Eller betala in nedan stående avgift och vi köper ut biljetten till dig!
Grupp A
Biljettpris (inklusive bussresa och brunch) 2.110 SEK
Grupp B
Biljettpris (inklusive bussresa och brunch) 1.940 kr
Grupp C Biljett balkon 2 eller 3
Biljettpris (inklusive resa och dansk frokost) 1.700 kr (Ny Möjlighet !!)
Anmälan: Biljettköp senast 28 april
till OVYs bankgiro 5366-2011 eller
Swish 123 507 98 35
I biljettpriset ingår operabiljett, bussresa samt brunch .
Beräknad kurs 160 SEK=100 DDK.
Om kursen stiger kommer biljettpriset att stiga. En kursvinst tillfaller bussfonden.
Efter 19 mars 2025 är betalningen bindande.
Läs mera här från Wikipedia:
Glada änkan är en operett i tre akter med musik av Franz Lehár och libretto av Victor Léon och Leo Stein efter Henri Meilhacs lustspel L'attaché d'ambassade från 1861. Den hade premiär den 30 december 1905 på Theater an der Wien med Lehár som dirigent.
Glada änkan är Lehárs mest framgångsrika och berömda operett. Mellan åren 1905 och 1948 (Lehars dödsår) spelades den fler än 300 000 gånger och filmades vid ett antal tillfällen.[1]
Historia[redigera | redigera wikitext]
1861 hade Henri Meilhac premiär på en komisk pjäs i Paris, L'attaché d'ambassade (Ambassadattachén), i vilken den parisiske ambassadören Baron Scharpf från ett litet tyskt furstendöme arrangerar ett äktenskap mellan den rikaste änkan i hans hemland (en fransyska) och en greve för att säkerställa att hennes pengar stannar i furstendömet.
År 1905 kom librettisten Leo Stein över pjäsen och tyckte att det kunde bli en bra operett. Han föreslog detta för en av sina medförfattare, Viktor Léon.
Stein och Léon gjorde om texten till ett libretto och uppdaterade handlingen till samtidens Paris, utökade storyn till att antyda en tidigare relation mellan änkan (denna gång en landsmaninna) och greven, samt flyttade hemlandet från en tysk provins till en färgrik liten stat på Balkanhalvön.
Vidare ändrades handlingen så att änkan går med på affären för att skydda baronens hustru, och grevens paradis ändras till en Parisrestaurant och nattklubb med namnet Maxim's.
De bad kompositören Richard Heuberger att skriva musiken, då han hade haft en stor succé på Theater an der Wien med en annan operett som utspelades i Paris: Der Opernball (1898).
Han komponerade ett utdrag av musiken men librettisterna som hade förväntat sig toner från Balkan hörde inget annat än den gamla insmickrande söta wienertonen. Heuberger var tydligen fel kompositör till denna historia om en balkanskönhet som firad änka i Paris. Heuberger avsades sig glatt projektet.[2]
Emil Steininger, sekreterare på Theater an der Wien, föreslog härnäst att Franz Lehár möjligen kunde komponera stycket.
1902 hade Lehár sökt tjänsten som dirigent vid Wiener Konzertverein. Aspiranterna fick i tur och ordning provdirigera i Volksgarten inför en enmansjury, nämligen Heuberger. I fallet Lehár avgav Heuberger följande utlåtande: Denna dirigent passar kanske bra för den klassiska musiken, men när det gäller valser har man ingen användning för honom.[3] Och så gick dirigentposten till en annan.
Samma år hade Léon skrivit librettot till Lehárs operett Der Rastelbinder, i vilken Lehár efter författarens mening träffat den sydslaviska stämningen på kornet. Lehár hade därefter arbetat tillsammans med Léon och Stein i Der Göttergatte. Trots att Léon tvivlade på att Lehár kunde frammana en autentisk Parisatmosfär blev han snart förtjust i Lehars första musiknummer, en sprudlande galopmelodi för "Dummer, dummer Reitersmann". Musiken till Glada änkan färdigställdes inom några månader.
Teatern engagerade Mizzi Günther och Louis Treumann i de två huvudrollerna. De hade spelat det romantiska paret i andra Wieneroperetter, inklusive en uppsättning av Der Opernball och i den tidigare succén av Léon och Lehár: Der Rastelbinder (1902). Båda stjärnorna var så entusiastiska över stycket att de bidrog till teaterns låga budget genom att själva betala för sina lyxiga kostymer.
Men nu mötte tonsättaren motstånd hos teaterns två direktörer, Wallner och Karczag. Lehár berättar själv:
Det sätt varpå mitt arbete mottogs var inte särskilt uppmuntrande. Wallner och Karczag hade inte hört mer än de första takterna, förrän de förskräckta for upp. Det där är inte musik!, ropade de upprörda och höll för öronen... Jag stod som förstenad. Hade de verkligen rätt, dessa gamla erfarna män? Var jag bara en dilettant?
Premiären[redigera | redigera wikitext]
Mizzi Günther och Louis Treumann vid premiären 1905.
Det gick så långt att teaterdirektionen ville stryka operetten från spelplanen.[2] Men Victor Léon lät inte utan vidare sitt arbete skjutas åt sidan. Han vände sig till en advokat för att tvinga Wallner och Karczag att hålla kontraktet. De båda direktörerna beklagade att Heuberger inte fått uppdraget.
Till slut gick teaterns personal över på Lehárs sida. Skådespelarna förklarade sig villiga att repetera utanför den vanliga arbetstiden. Dagen före generalrepetitionen kom de tillsammans efter teatertid och repeterade till klockan halv tre nästa morgon.
Lehár fick då sin enda repetition med orkestern och vid middagstid ägde generalrepetitionen rum. En följd av direktörernas ovilliga hållning var att Victor Léon själv måste skaffa de nödvändiga dekorationerna och kostymerna. Generalrepetitionen lovade inte gott men orsaken var att alla var trötta efter nattens repetition.[4]
Premiären den 30 december 1905, som dirigerades av tonsättaren själv, gick av stapeln med Günther som Hanna, Treumann som Danilo, Siegmund Natzler som Baron Zeta och Annie Wünsch som Valencienne. Men den publik som infunnit sig på Theater an der Wien var inte särskilt entusiastisk.
De konservativa wienarna kände inte igen sig. Detta mondäna kärlekspar hade inte sina motsvarigheter i de gamla wieneroperetternas patenterade rollgalleri. Också musiken lät annorlunda och gick inte alls i Strauss och Millöckers stil.
En del kritiker var förtjusta och prisade alltsammans: musiken, handlingen och själva föreställningen, men det var dåligt med publiktillströmningen, och det såg till en början ut som om Karczag och Wallner skulle få rätt. Efter ett 50-tal föreställningar försvann operetten från teaterns repertoar. I stället dök den upp på en förstadsteater, Neuer Wiener Stadtstheater, där den helt oväntat drog så mycket publik att Theater an der Wien efter en månad tog upp operetten på nytt där den spelades 483 gånger.[4]
Våren 1906 slog den på allvar igenom i Berlin och den blev en stilbildande succé över hela världen. Arthur Nikisch lät uppföra den i Leipzig och redan 26 december 1906 gick den upp på Nationaltheatret i Oslo. I London kom den upp först 1907 och framfördes där 728 gånger. Samma år gick den 242 gånger i New York och i Buenos Aires spelades den på fem teatrar samtidigt och på fem olika språk.
Endast på Balkan mottogs verket med blandade känslor. I Kroatien opponerade studenterna sig mot sångerna, därför att operetten alltför tydligt förlöjligade sydslaverna och deras legation i främmande land. Då operetten senare filmades inlade den landsflyktige kronprinsen Danilo av Montenegro protest mot att filmens Danilo uppträdde i montenegrinsk översteuniform och till och med i berusat tillstånd.
En hel kringindustri av Glada änkan-prylar och dito företeelser uppstod. Från början hade operetten ingen ouvertyr; men Lehár skrev en till den 400:e föreställningen, men den används sällan numera då originalets korta inledning föredras.[2] Wienerfilharmonikerna framförde ouvertyren på en konsert i april 1940 med anledning av Lehars 70-årsdag.[5]
Internationella uppsättningar[redigera | redigera wikitext]
Operetten sattes upp 1906 på Hamburgs Neues Operetten-Theater, Berlins Berliner Theater (med Gustav Matzner som Danilo och Marie Ottmann som Hanna, vilka gjorde den första kompletta skivinspelningen 1907) och Budapests Magyar Színház i en trogen ungersk översättning. Verket blev en internationell succé och översättes snabbt till flera språk. Uppsättningar följde också i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Milano, Moskva och Madrid. Glada änkan sattes snart upp i varenda stad med egen teater.[6] Försäljning av noter och inspelningar inbringade åtskilliga miljoner dollar. Enligt teaterkritikern John Kenrick åtnjöt ingen annan pjäs eller musikal samma internationella kommersiella succé förrän på 1960-talet.[7]
Engelska uppsättningar[redigera | redigera wikitext]
Joseph Coyne och Lily Elsie som Danilo och Hanna i London 1907.
Den engelska översättningen av Basil Hood, med texter av Adrian Ross, blev en sensation på Daly's Theatre i London. Den hade premiär den 8 juni 1907 med Lily Elsie och Joseph Coyne i huvudrollerna och med George Graves som Baron Zeta, Robert Evett som Camille och W. H. Berry som Nisch. Kostymerna gjordes av Lucile och Percy Anderson.[8]Gabrielle Ray hoppade in i rollen som Frou-Frou.[9] Uppsättningen producerades av George Edwardes och spelades 778 gånger i London och på turné över hela Storbritannien.[7]
Uppsättningen ändrade namnen på många av karaktärerna för att inte förolämpa kungadömet Montenegro, vars kungliga familjenamn var Njegus, kronprinsen hette Danilo och Zeta var namnet på det gamla furstendömet. Hood ändrade namnet på riket till Marsovia, Danilo upphöjs till Furste, Hannah blev Sonia, Baronen blev Popoff, Njegus blev Nisch, Camilles efternamn blev de Jolidon och Valencienne blev Natalie.[8] Finalscenen flyttades till själva Maxim's, snarare än originalets temaartade party för att dra nytta av nattklubbens berömmelse. Edwardes engagerade Lehár till att skriva två nya sånger, varav en, "Quite Parisien" (ett solonummer i tredje akten för Nisch) fortfarande används i vissa uppsättningar.[7] Lehár gjorde också ändringar för en uppsättning i Berlin på 1920-talet, men den definitiva versionen av musiken är huvudsakligen originalets.[7]
Franska och tyska uppsättningar[redigera | redigera wikitext]
Den första uppsättningen i Paris var på Théâtre Apollo den 28 april 1909 såsom La Veuve joyeuse. Trots att Parisborna var oroade hur deras stad skulle gestaltas i operetten mottogs uppsättningen väl och spelades 186 gånger. I översättningen är Hanna en amerikanska uppfödd i "Marsovie" med namnet "Missia". Danilo var en prins med spelskulder. Akt III utspelas på Maxim's. Året därpå spelades operetten i Bryssel.[7]
Glada änkan uppförs frekvent i Wien och är den del av repertoaren på Wiener Volksoper sedan många år. Volksoper har släppt en komplett live-inspelning på CD, inklusive den berömda "Can-Can" från Jacques Offenbachs operett Orfeus i underjorden, vilket kopierades i många uppsättningar världen över.[7]
Svenska uppsättningar[redigera | redigera wikitext]Premiäruppsättningen 1907[redigera | redigera wikitext]
Emma Meissner och Carl Barcklind 1907.
Den första svenska uppsättningen av Glada änkan hade premiär den 22 januari 1907 på Oscarsteatern med Carl Barcklind som Danilo och Emma Meissner som änkan Hanna Glawari. Emma var gift med teaterns dirigent Hjalmar Meissner och redan ett känt och populärt operettnamn. Barcklind hade däremot aldrig prövat på operettgenren. Han var närmast talskådespelare men hade också spelat revy hos Emil Norlander på Södran, där han bland annat dansat den då moderna dansflugan bostonvals. Premiären hade emotsetts med mycket stort intresse i synnerhet som både Köpenhamn och Oslo hunnit före och helt fallit till föga för "änkans" förföriska locktoner. [10]
Förutom Barcklind och Meissner sågs komikern Axel Ringvall som baron Zeta, Inga Berentz som Valencienne och Thorleif Allum som Rosillon. Och i kören fanns två ungdomar som skulle komma att bli lysande stjärnor: Naima Wifstrand och Gösta Ekman. Liksom i hemlandet blev operetten även i Stockholm en stor succé och Oscarsteatern gav 178 föreställningar (132 gånger sträck och 46 efter sommaruppehållet). Det var mycket för den tidens Stockholm vars invånartal uppgick till något över 300 000. Barcklind gjorde sin Danilo också på en landsortsturné, som slog lika bra som stockholmsföreställningen med en ny Hanna, Judith Lindenau. Barcklind och Meissner spelade även in ett av operettens dansnummer på en tidig filmupptagning.
Övriga svenska uppsättningar[redigera | redigera wikitext]
Den sattes även upp på Oscarsteatern åren 1909, 1912, 1918, 1923, 1937, 1954 och 1984, detta år med Sixten Ehrling som dirigent, Jonny Blanc/Sven-Olof Eliasson som Danilo och Edith Thallaug som Hanna Glawari. På våren 1985 fick operasångerskan Annika Marberg sitt definitiva genombrott när hon med kort tids varsel hoppade in som Hanna.
Den djärvaste och mest annorlunda iscensättningen av Lehárs operett presenterades i Stockholm på hösten 1931 av Gösta Ekman och Per Lindberg på Stora Konserthusscenen. Ewald Dahlskogs funktionalistiska dekor fick stockholmarna att kalla föreställningen "funkisänkan". Hon förkroppsligades av revyprimadonnan Zarah Leander, som slagit igenom i Vasateaterns revy ett år tidigare. Och mot henne framträdde Gösta Ekman med en dramatisk, högst personligt framspelad Danilo, en rolltolkning som i hög grad använde plastiska uttrycksmedel. Ekman var ju inte begåvad med någon egentlig sångröst, men han halvsjöng och talade sitt parti på ett sådant sätt, att ingen åskådare beklagade bristen på sångröst. En gång när Ekman var kav hes visslade han till och med hela partiet. Jules Sylvain hade moderniserat hela partituret. Maximkupletten framfördes som en foxtrot och Viljasången som en jazzblues. Sylvain dirigerade själv Konsertföreningens stora orkester och hade lagt in en egen tangomelodi i föreställningen. Karl Gerhard hade bearbetat texten.[11]
På Kungliga Operan i Stockholm gjorde Den glada änkan sin första entré på våren 1939 den 22 april. På den tiden avslutade alltid Operan sin säsong med en våroperett. Operans första Hanna Glawari var Brita Hertzberg, som fick dansa änkevalsen med sin egen äkta man Einar Beyron. Nästa Hanna var Margit Rosengren, som krönte sin långa och strålande karriär med ett gästspel på den kungliga scenen mot Gösta Kjellertz. Valencienne gjordes den gången av Isa Quensel, som under många år var ständig subrett för att under 1940-talet mer och mer glida över i primadonnefacket. Hon blev Operans "änka" våren 1947 med Einar Beyron som Danilo. Samma år gjorde hon också rollen på Storan mot sin man, Lars Egge.[12]
Senare berömda svenska uppsättningar av operetten är Ingmar Bergmans på Malmö stadsteater med Per Grundén och Gaby Stenberg som greve Danilo respektive Hanna Glawari (1954) och Mimi Pollaks uppsättning på Oscarsteatern (1967) där Jarl Kulle och Berit Carlberg spelade Danilo respektive Hanna Glawari samt Gösta Ekman d.ä:s på Stockholms konserthus (1931) med honom själv och Zarah Leander som greven och änkan.
Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 29 november 1997 [13] och på Folkoperan med premiär den 17 september 2008.[14]
2017 uppförde Kungliga Operan i Stockholm en version med helt nytt manus av Henrik Dorsin. Handlingen hade flyttats till Kungliga Operan och handlade om ett försök att sätta upp Glada änkan. Hanna Glawari hade blivit en operasångerska och Danilo en regissör från en teater i Hökarängen.[15]
2021 sattes föreställningen upp på Nöjesteaterns i Malmö med Lars-Åke Wilhelmsson i en av huvudrollerna.
Comments