Miss Saigon - en bakgrund
- Styrelsen OVY
- 16 jan.
- 2 min läsning
Uppdaterat: för 6 dagar sedan
Musikalen hade aldrig blivet till om inte Jennie Correl, hustru till en metodistmissionär hade tillbragt flera år vid sin makes sida i Nagasaki. Där lärde hon personligen känna den verkliga förebilden till Madame Butterfly.
Hennes bror, författaren John Luther Long hade själv aldrig varit i Japan, utan hämtade stoffet till sina japanska berättelser, bland dem även Madame Butterfly, från berättelser som han hört av sin syster.
David Belasco använde Longs novell som stoff till sin enaktspjäs Madame Butterfly: A Tragedy of Japan, som Puccini såg sommaren 1900 i London.
Det går en skimrande tråd mellan Puccinis musik och det mänskliga hjärtat – eller snarare tårkanalerna.
Madame Butterfly är en studie i den skönhet och smärta som det innebär att vara människa, och en tragedi om mänskliga relationer och internationellt maktspel.
I Japan köper sig den amerikanske sjöofficeren Pinkerton en ung och tillfällig hustru – Cio-Cio-San, kallad Butterfly.
Hon ser möjligheten till ett bättre liv, överger sin bakgrund och tar sin roll som amerikansk maka på fullaste allvar.
Vad hon inte förstår är att allt är en lek för Pinkerton. När han återvänder till USA förvandlas Butterflys liv till en enda lång väntan på att han ska återvända.
Handlingen i Miss Saigon är en modern tolkning av Puccinis klassiska opera Madame Butterfly.
Bui Doi
Teksten på svenska:
Bui-doi, konfliktens damm
Som alla överlevande tänkte jag en gång att när jag väl är hemma kommer jag inte bry mig, men nu vet jag att jag är fast.
Jag kommer aldrig lämna Vietnam.
Kriget är inte över bara för att det tar slut.
Vissa bilder lämnar aldrig ens sinne.
Det är barnens ansikten, de vi lämnade kvar.
De kallas Bui-doi, livets damm, avlade i helvetet och födda i kamp.
De är de levande påminnelserna om allt det goda vi misslyckades med att göra.
Därför vet vi, djupt i våra hjärtan, att de också är våra barn.
Dessa barn stöter på murar överallt, de hör inte hemma någonstans.
De kan inte dölja sin hemlighet, den står skriven i deras ansikten.
Jag trodde aldrig att jag en dag skulle be för blandbarn från ett sargat land.
Men sedan såg jag ett läger för barn vars enda brott var att de blivit födda.
De kallas Buidoi, livets damm, avlade i helvetet och födda i kamp.
Vi är skyldiga dem fäder och en familj, ett kärleksfullt hem som de aldrig fick.
För vi vet, djupt i våra hjärtan, att de också är våra barn.
Dessa är själar i nöd, de behöver att vi ger.
Någon måste betala för deras chans att leva.
Hjälp mig försöka.
De är de levande påminnelserna om allt det goda vi misslyckades med att göra.
Därför vet vi, djupt i våra hjärtan, att de också är våra barn.
Operans Vänner i Ystad
Styrelsen gm
Flemming Hansen 2026.01.16
Kommentarer